28 mars 2014

Jag kan inte avgöra om denna dag har avgjorts av de senaste fyra åren. Eller om det avgjordes under sekunder i fyra år. Det är som om att jag så ofta har fått se mitt liv rasa isär, och där står jag. Jag står maktlös inför stunderna som bara har återstått att acceptera. Kaos och hysteri blev till slut en dans på rosor, och det har ganska länge varit det enda jag vetat om. Jag har inte kunnat jämföra med något annat liv. Och där har jag stått så många gånger för att se allt ur mina ögon, och med de två ögonen ska jag förstå och acceptera något som egentligen är obegripligt. Man tappar andan, benen viker sig och styrka känns så långt bort ifrån din själ. Sedan ska man med hjärtat släppa taget och gå vidare. Bland det värsta är nog att man tvingas se något som gör att hjärtat värker något oändligt, man ska se på något som får ens hjärta att gå sönder inifrån och ut. Och sedan gå vidare med samma hjärta. Och jag vet inte om det är livet eller helvetet som man stått sådär maktlös inför. Inte konstigt att man tappar luften och balansen då och då, inte konstigt att man är i marken med tårar som har runnit så att det svider på kinderna. Nej, det är nog inte konstigt att all sorg, hat och ilska tar över ditt liv någon gång. Men samtidigt är det så vackert hur värdefullt skratt, kärlek och lycka blir just då. Och den strävan skulle aldrig blivit så viktig om du visste att du tappat den någon gång, den skulle aldrig bli lika värd att kämpa för om du inte varit i helvetet och vänt. 
Allmänt | |
Upp